Att omfamna det operfekta!
Vad är skillnaden mellan perfekt och operfekt? Vad är mest värdefullt? Finns det ens något som är perfekt? Jag läste nyligen i en artikel att ”Folkhälsoinsitutet ser de allt högre kraven på perfektion som en av flera förklaringar till ökad psykisk ohälsa”. I ett samhälle där kraven på perfektion ständigt ökar kan vi lätt hamna i fällan att sträva efter det omöjliga.

Så vad händer om vi släpper taget om perfektion och istället omfamnar det opretentiösa och det som bara är? Hur vi kan skapa utrymme för "good enough" i våra liv och hur kan det bidra till ökat välbefinnande och en känsla av inre frid?