Att omfamna det operfekta!
Vad är skillnaden mellan perfekt och operfekt? Vad är mest värdefullt? Finns det ens något som är perfekt? Jag läste nyligen i en artikel att ”Folkhälsoinsitutet ser de allt högre kraven på perfektion som en av flera förklaringar till ökad psykisk ohälsa”. I ett samhälle där kraven på perfektion ständigt ökar kan vi lätt hamna i fällan att sträva efter det omöjliga.

Så vad händer om vi släpper taget om perfektion och istället omfamnar det opretentiösa och det som bara är? Hur vi kan skapa utrymme för "good enough" i våra liv och hur kan det bidra till ökat välbefinnande och en känsla av inre frid?

Vad händer i stillheten?
I en värld där allt skyndar allt mer och mer, lyser stillheten med sin frånvaro. Stillheten är nästan som en fridlyst blomma som vi behöver värna om för att den inte ska försvinna helt och hållet. Stillheten kan liknas vid en åtråvärd lyx som vi upplever någon gång ibland. Eller är det just därför som stillheten är en bristvara, för att vi unnar oss den allt mer sällan? Kanske stillheten finns närmare än vi tror? Och vad är det egentligen som händer i stillheten? 

Landa mjukt in i vardagen!
Hoppas du har landat mjukt in i vardagen under årets första månad. Jag funderar en hel del på hur vi kan landa mjukt i vardagen varje dag. Vad kan vi göra för att förenkla och skapa mer utrymme för oss själva i vardagen?  Vi brukar ju säga att "less is more". När vi förenklar och skalar av blir det lättare att fokusera på det som är viktigt i vardagen. Vi blir också bättre på att uppmärksamma det som vi redan har istället för det som vi saknar.

En mjuk start in i det nya året!
Ett nytt år, fyllt av förväntningar och kanske en längtan efter förändring! Brukar du ge dig själv ett nyårslöfte? Jag själv är lite kluven tll nyårslöften då jag känner att det snarare innebär prestation istället för inspiration. Traditionellt sett startar vi det nya året med många löften och mål - en rivstart för att förbättra våra liv. Men vad händer om vi istället mjukstartar året?